Konstiga känslor, mycket konstiga känslor

Jag fick en konstig känsla igår när jag promenerade hem från 54 efter en kaffedrink och några öl. Vad skönt att komma hem till en tom lägenhet, tänkte jag. Men stopp och belägg, vad är det här! Jag har då aldrig tyckt att det är skönt att komma hem och vara ensam, jag har då aldrig inte velat ha någon bredvid mig när jag somnar, jag har då aldrig känt till maken vilka konstiga känslor. Men där var dom. Jag försökte leta i mitt lilla huvud efter någon person som jag hoppades att skulle vänta på mig där hemma i lägenheten, men nope...det var tommare än tomt. Ingen. Jaha, då får jag väl helt enkelt njuta av den här konstiga känslan av att vilja vara ensam så länge den varar. Jag har hört att den ska vara bra och enkel att leva med. Kanske det är så för att den enda jag behöver bry mig om är mig själv. Jag jag jag, bara jag och ingen annan. Mycket trevligt, tänkte jag och bäddade ner mig med en bok. Alldeles ensam.